«På siste del av 1900-tallet ble det svenske samfunnet preket av massiv mangel på interesse for religion. … spesielt kulturarbeidere og intellektuelle ble vant med å snakke om religiøs tro på en nedlatende måte – om man da ikke valgte å tie den i hjel. Sekulariseringen var på god vei og snart skulle ingen bry seg om slike rester fra en førmoderne tidsepoke. Men utviklingen gikk videre og i dag ser vi hvor grundig man tok feil. Til og med i Sverige påminnes vi nå daglig gjennom massemediene hvordan religionen fortsetter å prege menneskenes liv, på godt og vondt.»
Dette skriver det katoslke tidsskriftet Signum i sitt siste nummer, og de fortsetter: Det ointresse för religion som länge var dominerande i vårt land har numera ersatts av intresse och nyfikenhet, men också av misstro och avståndstagande. Parallellt med ett ökat intresse för andliga frågor har också det programmatiska motståndet mot religiös tro vuxit sig starkare. Klimatet har blivit mera polariserat när det gäller dessa frågor och under de senaste åren har religionen allt oftare ifrågasatts i den offentliga debatten. …
Men också de kristna finner sig allt mer ifrågasatta. Från att ha varit en självklar del av den svenska kulturen framställs kristendomen numera ofta som en avvikande åskådning, ibland som rent av farlig. Grundorsaken till detta är säkerligen den kristna trons vikande ställning bland befolkningen i stort. …
… Den förenklade, svartvita uppdelningen i ”ateister” och ”troende” gör inte alls rättvisa åt ett så mångfasetterat fenomen som religion. Om detta skrevs en insiktsfull debattartikel i Svenska Dagbladet den 30/12 av Åke Wennman, ateist, och Ted Harris, präst i Svenska kyrkan. Artikeln påminde också om den förpliktelse som den nya ateistiska rörelsens självbeteckning innebär: den som kallar sig humanist bör ha förståelse för det mänskliga livet i dess väldiga variationsrikedom, och bara i en hållning av tolerans kan man nå den försoning som världen av i dag behöver så väl. …
Den religiösa tron är sedan årtusenden en kulturskapande kraft i mänskliga samhällen världen över. Ateismen har ännu långt kvar till dess att den visat sig ha kunnat skapa människovärdiga samhällen. Hittills har ateismen varit ett massfenomen endast när den påtvingats folk av diktatorer. Den religiösa tron har å sin sida kunnat inspirera till samhällsbyggen och kulturyttringar under årtusenden, den har gett inspiration och vägledning åt otaliga människor världen över, den har lagt grunden för moraliska värden och har kunnat ge en mening åt det mänskliga livet också inför den oundvikliga dödens gräns. Är ateismen verkligen i stånd att hantera alla dessa aspekter av det mänskliga livet? Nog vore det önskvärt med en seriös dialog kring den frågan.
Efter 25 år i svenska skolan kan jag nog intyga att Signum inte riktigt har koll på verkligheten, åtminstone inte utanför media. Kristendomen har intresserat mina elever hela denna tid. Det har alltid funnits en minoritet troende i varje klass och ofta har de argumenterat väl och initerat. De andra har i stort sett alltid varit mycket intresserade och velat förstå mer. De kristna filosoferna har hela tiden varit de som favoriserats av elever i fördjupningsarbeten. Till och med de mer logiska gudsbevisen har fascinerat och intresserat de svenska 19-åringarna — ibland har jag som katolik stått lite tagen av deras energi och frågvisa intresse. Mel Gibsons film om The Passion har intresserat alla elever och dragit fulla hus varje gång jag visat filmen på skolan i påsktid, utom i år då jag varit sjuk denna vecka och inte kunnat förbereda. Sagan om ringen och Narniafilmen har fått elever att diskutera kristna grunder, både för och emot. Sekulariseringen har ofta betytt en större öppenhet i gymnasieskolan, inte en katastrof för kristendomen. JP II är en populär figur och hans Kärlek och Ansvar använder jag med mina elever varje år.
+
Staffan Humlebo