«Da pave Johannes XXIII 1961 åpnet andre Vatikankonsil, gjorde han det med bønnen: «Send oss en ny Pinse.» Og pave Johannes Paul II skrev i sin første encyklika: «Kirken i dag gjentar med stadig større glød og med hellig iver: Kom hellig Ånd!» Denne bønn om Ånden er svaret på vår tids stadig dypere splittelse og konflikter mellom mennisker og grupper i vårt samfunn. Den kan vise seg å bli avgjørende for kirkens overlevelse i Europa.»
Dette avsnittet, som står i den svenske avisen Dagen, er en liten del av en større tekst om Den Hellige Ånds betydning, som er skrevet av katolsk biskop Anders Arborelius og pinseleder Sten-Gunnar Hedin. Disse to har også tidligere samarbeida om bl.a. et Jesus-manifest (2003) og uttalelser om ekteskapet og om abort. Nå skriver de:
När pingsten går förlorad riskerar kristen tro att reduceras till en fråga om rätt och fel. Vi får en kyrka som gör samhällets moraliska upprustning till huvuduppgift. Pingstdagen frigör det specifikt kristna. Det består inte i en ny etik, utan i en ny mystik, i en personlig erfarenhet av det mysterium Jesus talade om när han sa: «Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.»Ett andligt liv som inte får radikala följder – etiskt, politiskt, socialt – måste kraftigt ifrågasättas. Men de följderna är inte resultatet av att människan skapat sig ett nytt etiskt utkast. De har sin upprinnelse i en djupt personlig erfarenhet av pingstens Ande.
När den helige Andes ljus strömmar in i en människa börjar hon se på världen med nya ögon, så som Gud ser den, med oändlig ömhet. En kyrka efter pingstdagen är djupt rotad i kärleken till Gud. Hon är inte likgiltig för rätt och sanning, men finner en annan väg än att vara ensidigt engagerad för eller emot en viss sak.
Hon konfronterar det onda, utan att stuka dem som drabbats av ondskan. Hennes liv är en avglans av den kärlek som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. Hon är således inte moralisk, hennes budskap till världen är inte ett motbudskap. Likväl får hennes liv, genom vad hon är och gör, moraliska konsekvenser. De följderna står att avläsa i läkningen av de djupa sår i samhällskroppen som utsöndrat förakt och fördömelse.
För kyrkan kan inte finnas något viktigare än att, rotad i sin tro och orädd i sin öppenhet. En enhet som gäckar tidens politiska och religiösa konstellationer vore ett mirakel värdigt den helige Ande.