Pave Benedikts økumeniske budskap i USA for et par uker siden – der han understreka sannhetsspørsmålet så tydelig, og advarte mot relativismen – er nå oversatt til svensk, og kan leses HER med følgende innledning:
Har de kristna övergivit tanken på att det finns en absolut sanning som man måste vara enig om, och istället låter toleransen och relativismen vara ledstjärnor i ekumeniken? Påven Benedikts tal i USA vid en ekumenisk bönegudstjänst var skarpt när det gäller denna fråga: «Även inom den ekumeniska rörelsen kan kristna vara ovilliga att betona lärans betydelse av fruktan för att det bara skall förvärra i stället för att hela splittringens sår.»
Vi måste istället ge «ett otvetydigt vittnesbörd om evangeliets sanning och dess moraliska undervisning. Detta är det budskap som världen väntar på att få höra från oss. Precis som de första kristna har vi ansvar för att ge ett klart vittnesbörd om ”skälen för vårt hopp”, säger påven i talet.
Les selve teksten i svensk oversettelse (pdf):
Mina kära vänner! Kraften i förkunnelsen har inte förlorat något av sin inre dynamik. Ändock måste vi fråga oss, om inte dess fulla kraft har förtunnats genom en relativistisk anpassning av den kristna läran, liknande den som man finner i sekulariserade ideologier, vilka gör gällande att vetenskapen är det enda ”objektiva” och därigenom förpassar religionen helt och hållet till den individuella känslans subjektiva sfär. Vetenskapliga upptäckter och deras tillämpning genom mänsklig sinnrikhet ger oss otvivelaktigt nya möjligheter för mänsklighetens reformer. Det betyder emellertid inte att det ”vetbara” skulle vara begränsat till det empirisk verifierbara, inte heller att religionen skulle vara begränsad till den ”personliga upplevelsens” skiftande områden.
Kristna, som accepterar detta oriktiga sätt att resonera, kommer lätt till den slutsatsen, att det finns föga behov av att betona den objektiva sanningen vid framställningen av den kristna tron, ty var och en behöver bara följa sitt eget samvete och välja den församling som bäst passar hans eller hennes egen individuella smak. Resultatet kan man se i den ständiga förökningen av församlingar, som undviker institutionella strukturer och minimerar betydelsen av läromässigt innehåll för det kristna livet.
Även inom den ekumeniska rörelsen kan kristna vara ovilliga att betona lärans betydelse av fruktan för att det bara skall förvärra i stället för att hela splittringens sår. Ändock måste ett klart, övertygande vittnesbörd om den frälsning, som åstadkommits för oss i Kristus Jesus, grundas på föreställningen om en normativ, apostolisk undervisning: en undervisning som i själva verket ligger bakom Guds inspirerade ord och som uppehåller de kristnas sakramentala liv i dag.
Bara genom att ”hålla fast” vid den sunda läran (2 Thess. 2:15; jfr. Upp. 2:12-29) kommer vi att kunna svara på de utmaningar som möter oss i en föränderlig värld. Bara på det sättet kan vi ge ett otvetydigt vittnesbörd om evangeliets sanning och dess moraliska undervisning. Detta är det budskap som världen väntar på att få höra från oss. Precis som de första kristna har vi ansvar för att ge ett klart vittnesbörd om ”skälen för vårt hopp”, så att alla kvinnor och män av god vilja får sina ögon öppnade för att se hur Gud har visat oss sitt ansikte (jfr. 2 Kor. 3:12-18) och givit oss tillgång till sitt gudomliga liv genom Jesus Kristus. Han ensam är vårt hopp! Gud har uppenbarat sin kärlek för alla människor i mysteriet om hans sons lidande och död, och han har kallat oss att förkunna att han i själva verket har uppstått, har intagit sin plats på Faderns högra sida och ”skall igenkomma i härlighet för att döma levande och döda” (Nicenska trosbekännelsen).
Det er bra Paven understreker gang på gang faren ved relativisme, også i det økumeniske arbeidet.