mai 232014
 

Det var det katolske tidsskriftet Signum som først kom med nyheten om opptagelsen som skjedde onsdag 21. mai. De skriver:

Ulf Ekman, tidigare pastor för Livets Ord, och hans fru Birgitta är nu katoliker. Deras upptagning i den katolska kyrkans fulla gemenskap skedde i dag, onsdagen den 21 maj, inom ramen för en kvällsmässa i kapellet i Birgittasystrarnas kloster i Djursholm strax norr om Stockholm. Officiant var Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift. I omedelbar anslutning till själva konversionen mottog Ulf och Birgitta Ekman också konfirmationens sakrament av biskop Arborelius.

Förutom Birgittasystrar deltog ett 40-tal släktingar och vänner från när och fjärran i gudstjänsten. Efter mässan blev det mottagning med gemensam middag i Birgittasystrarnas gästhem.

birgittasystrarna_djursholm

I Livets Ords tidsskrift (Världen i dag) kan vi også lese følgende om dette:

Ulf och Birgitta Ekman berättar för Världen idag att de valt kapellet i Djursholm.

“Det blev en underbar högtid för oss. Vi är framme och vi är mycket glada och tacksamma till Herren,” säger de.

Resan framåt gör de alltså nu som katoliker.

“Vi tror på fortsatt gemenskap och kärlek mellan oss kristna i Sverige. Det är vår stora förhoppning att endräkten ska växa när vi alla riktar in oss på Jesus och drar oss närmare honom.”

Les hva Ulf Ekman sier til svenske Dagen dagen etter opptagelsen: “Det här är inget brännande av broar, jag kommer att bygga broar”.

mai 232014
 

Jeg leser i dag i avisa Dagen. Slik står det:

Så er vi da katolikker, skriver Birgitta Ekman på sin Instagram-konto torsdag 22. mai. Hun skriver videre:

Etter en fin høytid i Birgittasystrarnas kapell i Djursholm står vi ved biskop Anders Arborelius mellom oss.

Kapellet ligger noen mil nord for Stockholm i retning Uppsala hvor Ulf og Birgitta Ekman bor. Birgittasystrernas kloster i Djursholm tilhører Birgittinorden, etablert av hellige Birgitta i 1370.

Prestene på bildet er fra venstre: p. Fredrik Emanuelsson (biskopens vikar for evangelisering), p. Ulf Johnson, biskop Anders Arborelius, p. Pascal René Lung (generalvikar).

14mai_ekman_katolikker

mai 222014
 

Fredag kveld leste flere katolikker verden rundt om et katolsk ektepar i Østerrike som fikk opplest en ekskommunikasjon fra Vatikanet – av sin lokale biskop. The Tablet skriver slik om dette:

The head of pro-reform movement We Are Church in Austria has been excommunicated by Pope Francis for “celebrating” Mass, the Austrian press has reported.

According to the Austrian daily Tiroler Tageszeitung Martha Heizer and her husband Gert were excommunicated for regularly “simulating the Mass”, which the Church considers a delictum gravius, or “grave delict”. The couple are now barred from the sacraments.

The couple has reportedly been celebrating Mass privately at their house together with a small group of friends for several years in what they term “celebrations of the Eucharist without a priest”.

Bishop Manfred Scheuer of Innsbruck received the decree of excommunication last night. He took the excommunication decree to their house last night and read it out to them but they refused to accept it. ….

Vatican Insider skriver også om dette.

mai 142014
 

Det er First Things som skriver slik om uttalelser til FN-eksperter i Geneve:

U.N. experts in Geneva were at it again last week telling the Holy See that Catholic teaching on abortion is a human rights abuse, revealing a chasm between the Church’s understanding of its mission and how U.N. officials perceive it. …

The American on the U.N. Committee Against Torture, Felice Gaer, told the Holy See that the Church’s position on abortion was a “concern” and that “women should have a right to choose.” Prohibitions on abortion are a form of torture according to Gaer—who ironically spent a decade on the U.S. Commission on International Religious Freedom.

An expert from the country of Georgia tried to be nuanced, and accused the Catholic Church of having “publically shamed” women and doctors who commit abortions through excommunication, thereby torturing them.

This unholy reverse inquisition found its match in Archbishop Silvano Tomasi, Apostolic Nuncio in Geneva, who responded calmly to his questioners. The experts ended up getting a crash course on the separation of Church and State.

“Abortion is a form of torture,” he said, capitalizing on the silence of the committee on late-term abortions in particular. His tone was abrasive—the only time during his grueling six-hour interrogation. He showed no intention of apologizing for the Church’s solicitude for unborn children, telling the committee that this line of questioning was a “direct violation” of religious freedom.

Unfortunately, the Archbishop’s enlightening interpretation of the U.N. convention against torture has almost certainly fallen on deaf ears. …..

mai 112014
 

Lederartikkelen i Svensk Pastoral-tidskrift (som jeg nevnte her) skriver også en del del om at Ulf Ekmans konvertering viser at det er behovet for autoritet og kontinuitet som bør utfordre protestanter aller mest. Verken Bibelen alene eller sterke menighetsledere vil fungere i det lange løp, skriver dette lutherske tidsskriftet – selv om de presiserer at de ikke (fullt ut) deler Ekmans konklusjon:

…. Hela protestantismens systemfel är just frånvaron av en fungerande auktoritet. Detta har bland annat lett till en kyrkosplittring av enorma proportioner där nya samfund ideligen bildats, en process som Ekman själv har varit en del av. Mot kyrkans under 1500-talet mer eller mindre korrumperade läroämbete ställde reformatorerna Skriften; där fanns klar och tydlig auktoritet och vägledning, menade man. Men omedelbart började sönderfallet i fraktioner och oliklärande kyrkor, och den nödvändiga auktoriteten fick istället komma utifrån, genom bindande bekännelsedokument och/eller via den lokala furstemakten. Att Skriften var allena och att den skulle kunna utgöra kyrkans auktoritet, det blev en trossats som ideligen visade sig komma på skam. Inget har förändrats på den punkten.

Eftersom Skriften inte fungerar som auktoritet, bjuder »protestantismen» på olika former av substitut för en förlorad sådan. I vissa sammanhang utövas olika former av karismatiskt ledarskap där auktoriteten knyts till en persons förmåga. Så har det påtagligt varit i Livets ord, men Ekmans konversion visar att också denna auktoritet är sårbar. När kungamakten upphörde att utgöra den direkta auktoriteten i Svenska kyrkan, har istället den demokratiska processen, utövad i en politisk kongress som kallas »kyrkomöte», getts funktionen av läroämbete med dithörande auktoritet. Också detta är uppenbart ett substitut – och ett klart otillräckligt sådant.

Frånvaron av fungerande auktoritet riskerar påtagligt att leda till brott med kontinuiteten. Utifrån Skriften allena tror sig somliga kunna konstruera kontinuitet genom att återskapa ett urkyrkligt ideal, som man tror sig finna direkt i Nya testamentets skrifter. Andra hävdar att demokratin utgör en successiv uppenbarelse, och ser inga problem med att den demokratiska processens resultat i centrala frågor motsäger en flertusenårig lärotradition. Utan fungerande läroämbete är kontinuiteten hotad.

Ekmans efterlysning av kontinuitet och auktoritet utmanar Sveriges reformatoriska kyrkor och samfund i grunden. Det måste finnas ett mellanting mellan ytterligheterna i dagens »protestantism». Läroämbetet behövs för att värna bekännelsen, den som skrifterna vittnar om. Utan läroämbete kan bekännelsen förvandlas till vad som helst, och det är precis detta vi idag bevittnar i Svenska kyrkan. …

mai 112014
 

Kirkerettseksperten Edward Peters er ganske så kritisk til kardinal Kaspers påstand om at halvparten av ale ekteskap er ugyldige (jeg skrev om det her). En slik påstand er ikke dokumentert, skriver han, og påstanden skader som er gift og forsøker å få ekteskapet til å fungere så godt som mulig. Han skriver bl.a.:

….. I worked in tribunals for ten years. I saw hundreds of null marriages—not all of them Catholic, many not even Christian, but hundreds nevertheless. I need no more proof that there are far too many null marriages (including many between Catholics who married in Catholic rites) to let us ignore the great crisis in marriage today. But to parlay “there are too many null marriages” into “half of all marriages are null” seems like hysteria to me.

But maybe I’m wrong. Maybe Kasper (and the pope?) are right, maybe half of all marriages (or at least half of whatever kind of marriages the prelate has in mind) are null. What then?

Well, the first step (or the second, depending on whether one wishes first to know whether this dark view of marriage really is the pope’s) would be, I think, to ask for some evidence in support of such an astounding assertion. Is there a better time than now to present such evidence, if it exists? Surely those preparing for upcoming Synod on Marriage need to know whether the sacrament they are examining is being conferred invalidly as often as it is validly. But, if it turns out that there is no evidence for the claim that marriage is as often chimeric as it is real, then the immediate project shifts to one of repairing the damage done to the psyches of all those preparing for, or struggling in, marriage, damage done by telling such folks that their chances for nothing were as great as their chances for something.

Then, I trust, we can refocus on the real problems in marriage today and marriage law. Of which there are plenty.

mai 112014
 

En venn tipset meg om en lederartikkel i Svensk Pastoral-tidskrift der de skriver om hva som virker nytt ved denne konverteringen og hvordan den utfordrer oss. (Jeg skriver også snart mer om behovet for autoritet og kontinuitet – som bør utfordre protestanter aller mest.)

… Ekman har varit en av representanterna för ett nytt slags ekumenik, samfundsövergripande till sin karaktär, där inte minst representanter för karismatiska samfund och romerska katoliker samlats till försvar av traditionella kristna trossatser och moraluppfattning, ofta i polemik och avståndstagande bland annat mot episkopala företrädare för Svenska kyrkan.

Ekmans konversion har emellertid släppt fram en hel del antikatolska strömmar inom den traditionella frikyrkligheten, där gamla missuppfattningar och fördomar går igen. Kanske visar detta, att den nya ekumeniken nog i huvudsak har utövats av enskilda personer och ledare, snarare än den varit förankrad på djupet inom respektive samfund. Den frikyrkliga utgångspunkten, präglad av en minst sagt förenklad biblicism, låter sig inte alldeles lätt inordnas i en allmänkyrklig, mer mångfacetterad teologi. Mycket talar för att det är detta som Ekman har kommit att inse.

Många bedömare har valt att kommentera Ekmans konversion utifrån frågan om han gör rätt eller fel, och en del kommentarer bär också tydliga spår av moraliserande. Det är en vansklig ingång. Ingen kan veta vad som rör sig i djupet hos den människa som tar ett så radikalt steg som det är att konvertera, än mindre när det innebär att för andra gången byta samfund, att nu lämna det samfund man själv startat och byggt upp, och att gå från att vara pastor och förkunnare till att av det nya samfundet betraktas som lekman. Man bör alltså vara försiktig med att fälla domar. …

(Hele artikkelen kan nå leses HER som siste lederartikkel, flyttes ett hvert over HIT.)

mai 102014
 

I dag kl 11.20 ble følgende melding lagt ut på Vatikanradioens nettsider:

Pope Francis has approved the promulgation of the decree for the cause of beatification of his predecessor Pope Paul VI. The approval was announced Saturday.

The beatification ceremony is scheduled to take place October 19, 2014, at the conclusion of the III Extraordinary General Assembly of the Synod of Bishops on the family. ….

mai 092014
 

Et intervju med (pensjonerte) kardinal Kasper i Commonweal har fått mye oppmerksomhet de siste par dagene. Her sier han mye interessant om utfordringer Kirken har rundt ekteskapet (bl.a. om hvorfor en grundig forberedelse/katekese er nødvendig før man gifter seg katolsk). Her er et lite utdrag:

That’s a real problem. I’ve spoken to the pope himself about this, and he said he believes that 50 percent of marriages are not valid. Marriage is a sacrament. A sacrament presupposes faith. And if the couple only want a bourgeois ceremony in a church because it’s more beautiful, more romantic, than a civil ceremony, you have to ask whether there was faith, and whether they really accepted all the conditions of a valid sacramental marriage—that is, unity, exclusivity, and also indissolubility. The couples, when they get married, they want it because it’s stable. But many think, “Well, if we fail, we have the right.” And then already the principle is denied. Many canon lawyers tell me that today in our pluralistic situation we cannot presuppose that couples really assent to what the church requires. Often it is also ignorance. Therefore you have to emphasize and to strengthen prematrimonial catechesis. It’s often done in a very bureaucratic way. No, we have to provide catechesis. I know some parishes in Rome where couples have to attend catechesis, and the pastor himself does it. We must do much more in prematrimonial catechesis and use pastoral work and so on because we cannot presuppose that everybody who is a formal Christian also has the faith. It wouldn’t be realistic.

Men når han her sier at pave Frans selv mener at halvparten av alle ekteskap er ugyldige, har mange reagert ganske kraftig – men Vatikanet her selv ikke kommentert dette så langt. Kirkerettseksperten Peters har kommentert dette slik (les gjerne videre selv):

Cdl. Kasper’s claim cannot be ignored

I understand Fr. Lombardi’s unwillingness to comment on statements allegedly made by the pope to private persons. I’m not sure his ‘No Comment’ policy can be observed in the long run, but I understand why he wants to avoid questions about private papal conversations. But Cdl. Kasper’s shocking claim that the pope believes half of all marriages to be invalid, is different. Very, very different.

mai 082014
 

Tre protestantiske kirkeledere i USA har nylig hatt en lang, saklig og grundig samtale om protestantismen og dens framtid. First Things skriver om dette i en artikkel kalt “THE UNCERTAIN FUTURE OF PROTESTANTISM” og har også en lenke til et lydopptak av hele samtalen. Slik beskriver de debatten:

Most promising for such future conversation was the extent of common ground uncovered. All three interlocutors were willing to grant that the Church of Rome is a part of the body of Christ, a diseased part, perhaps, but still a part of us whose sufferings and triumphs we can share in, and whose healing we desire, not some alien entity to be scorned or ignored.

All three speakers granted that some kind of reunion with Rome (and with Orthodoxy) must be eventual goals for Protestantism, which could not think of itself as the sole bearer of the church’s future. All three insisted therefore that Protestantism should be characterized more by its positive witness than by a negative self-definition over against its enemies. All three also managed to agree that the content of this witness was largely set by the terms of the early Protestant confessions, that the solas of the Reformation constituted fundamental truths that must remain the ground of future Protestant ecumenical engagement. Finally, all agreed that the best forms of ecumenism, for the foreseeable future at least, should be local and ad hoc, involving such small but powerful gestures as learning to pray with and for local Catholic and Orthodox churches.

Before moving on to the inevitable frustrated question, “Well where do they disagree then?” we ought first to marvel at, and take encouragement from, this substantial common ground. After all, this isn’t the Protestantism that many of us grew up in, a Protestantism which answered to many of the harsh criticisms contained in Leithart’s essay last fall, “The End of Protestantism”: either militantly convinced that Rome is nothing but a synagogue of Satan, or complacently ignoring her very existence, and also ignoring much of the robust theology of classical Protestantism. …

Fjorårets innlegg “The End of Protestantism” kan leses her.