En venn tipset meg om en lederartikkel i Svensk Pastoral-tidskrift der de skriver om hva som virker nytt ved denne konverteringen og hvordan den utfordrer oss. (Jeg skriver også snart mer om behovet for autoritet og kontinuitet – som bør utfordre protestanter aller mest.)
… Ekman har varit en av representanterna för ett nytt slags ekumenik, samfundsövergripande till sin karaktär, där inte minst representanter för karismatiska samfund och romerska katoliker samlats till försvar av traditionella kristna trossatser och moraluppfattning, ofta i polemik och avståndstagande bland annat mot episkopala företrädare för Svenska kyrkan.
Ekmans konversion har emellertid släppt fram en hel del antikatolska strömmar inom den traditionella frikyrkligheten, där gamla missuppfattningar och fördomar går igen. Kanske visar detta, att den nya ekumeniken nog i huvudsak har utövats av enskilda personer och ledare, snarare än den varit förankrad på djupet inom respektive samfund. Den frikyrkliga utgångspunkten, präglad av en minst sagt förenklad biblicism, låter sig inte alldeles lätt inordnas i en allmänkyrklig, mer mångfacetterad teologi. Mycket talar för att det är detta som Ekman har kommit att inse.
Många bedömare har valt att kommentera Ekmans konversion utifrån frågan om han gör rätt eller fel, och en del kommentarer bär också tydliga spår av moraliserande. Det är en vansklig ingång. Ingen kan veta vad som rör sig i djupet hos den människa som tar ett så radikalt steg som det är att konvertera, än mindre när det innebär att för andra gången byta samfund, att nu lämna det samfund man själv startat och byggt upp, och att gå från att vara pastor och förkunnare till att av det nya samfundet betraktas som lekman. Man bör alltså vara försiktig med att fälla domar. …
(Hele artikkelen kan nå leses HER som siste lederartikkel, flyttes ett hvert over HIT.)