Jeg fikk nettopp inn en interessant kommentar til bloggen fra Sverige. Vedkommende svarer på en tidligere post der mange har skrevet kommentarer, og så påpeker han at det kanskje er et blindspor å prøve å djøre Johannes XXII’s messe og Paul VI’s messe mest mulig lik hverandre, som noen tenker. Selv er jeg ennå uferdig mht vurdering av den gamle messen, og tar gjerne imot innspill. Les kommentaren fra Jon i Sverige:
Vad jag läst ovan föranleder följande frågor och synpunkter.
Är läsningarna i mässan platt didaktiska? (Och är inte den sortens läsningar idag i så fall förlegade? Alla har väl tillgång till Bibeln…) Varför dröjde det fram till 1930 innan någon över huvud taget kom upp med idén om dialogmässan? Och slutligen: är mässan ett slags bönemöte fast med konsekration mitt i, eller är mässan i stället något objektivt och himmelskt som äger rum för Gud, även utan närvarande troende? Som hos de ortodoxa.
Om man vill ha den nya mässan, är nog den äldre liturgin inte rätt plats att gå till. Att försöka bringa den äldre mässliturgin så nära Paullus VI:s mässa som möjligt, ja, det uppfattar jag som tämligen förmätet, självcentrerat och ytterligt modernt. Dessutom finns som sagt redan den nya mässan att gå till. Varför ödelägga även den äldre där den lever kvar???
Den äldre mässliturgin vilar på en annan uppfattning om vad som är liturgins poäng (adoratio et contemplatio) än Paulus VI:s mässliturgi. Därav skillnaderna.
Hallo Jon,
Takk for sist, som var i Gbg for 3 år siden.
Er helt enig med deg i dette og har hevdet det samme hardnakket.
Den eneste påvirkning som etter min mening bør være mellom ritene, er den gamles positive influering av den nye.
Innlegget fra Sverige viser klart at det er mye som må tenkes igjennom i forbindelse med pavens Motu Proprio! Det krever et høyt bevisthetsnivå om hva man vil og hvor man vil å «parallell-kjøre»! Tror visdommen er der hos kleresiet!