Den svenske avisa Dagen skriver i dag en artikkel om avslutningen av den katolske bispekonferansen – de har tydeligvis en svensk-polsk journalist som er godt orientert:
… I slutdokumentet bekräftar synodfäderna återigen att det katolska äktenskapet är en oupplöslig förening mellan man och kvinna. Man talar om den stora gåvan av trohet, enhet mellan makar och deras längtan efter barn men understryker att kyrkans lära måste gå hand i hand med Guds plan för människan och mänskligheten. Det sakramentala äktenskapet ger ett förhållande mellan en man och en kvinna en gudomlig dimension, skriver biskoparna. Det är Gud själv som verkar inom äktenskapet med sin Ande. Därför är äktenskapet ingånget inför Gud i princip oupplösligt.
Den som trots alla tecken på motsatsen ändå väntat sig att kyrkan på något sätt ska acceptera samkönade partnerskap blir besviken. Slutdokumentet konstaterar att Gud älskar homosexuella människor och att de är värda lika mycket respekt som alla andra, men att samkönade förhållanden inte kan erkännas som äktenskap och att det är «totalt oacceptabelt» att regeringar och internationella organisationer likställer dessa föreningar med äktenskap.
När det gäller familjesynodens största stötesten, och den fråga som av förklarliga skäl mest intresserat västerländska katoliker, det vill säga frånskilda och borgerligt omgifta katolikers tillgång till kyrkans sakrament, lämnas den till synes därhän. Men utan att gå in på kontroversen pekar slutdokumentet ändå ut en viss riktning.
Texten talar om behovet att «återintegrera dessa personer i kyrkans liv». De som gift om sig utan att deras första äktenskap har annullerats av kyrkan är och ska vara välkomna i kyrkan och församlingan. «De är döpta, de är våra bröder och systrar och den helige Ande ger dem gåvor som kan komma all till godo», skriver man. Man konstaterar också att människan kan misslyckas och att kyrkan bör handla enligt den linje påven Johannes Paulus II talade om redan på 1980-talet. Varje enskilt fall måste behandlas och bedömas separat. Kyrkan ska vara en följeslagare och hjälpa till «att vidta steg mot personens fulla deltagande» i det sakramentala livet. …
Andre har påpekt at når man – til det siste punktet over – siterer fra pave Johannes Pauls apostoliske formaning Familiaris Consortio, artikkel 84, har man bare tatt med seg noe utvalgte deler. Der står det: «The Church, which was set up to lead to salvation all people and especially the baptized, cannot abandon to their own devices those who have been previously bound by sacramental marriage and who have attempted a second marriage. The Church will therefore make untiring efforts to put at their disposal her means of salvation. Pastors must know that, for the sake of truth, they are obliged to exercise careful discernment of situations. …»
Kirken skal utvilsomt ta imot gjengifte katolikker på vennligst mulig måte, det er alle enige om, men i dokumentet fra den siste bispekonferanse har man utelatt det pave Johannes Paul videre skriver:
…. However, the Church reaffirms her practice, which is based upon Sacred Scripture, of not admitting to Eucharistic Communion divorced persons who have remarried. They are unable to be admitted thereto from the fact that their state and condition of life objectively contradict that union of love between Christ and the Church which is signified and effected by the Eucharist. Besides this, there is another special pastoral reason: if these people were admitted to the Eucharist, the faithful would be led into error and confusion regarding the Church’s teaching about the indissolubility of marriage.
Reconciliation in the sacrament of Penance which would open the way to the Eucharist, can only be granted to those who, repenting of having broken the sign of the Covenant and of fidelity to Christ, are sincerely ready to undertake a way of life that is no longer in contradiction to the indissolubility of marriage. This means, in practice, that when, for serious reasons, such as for example the children’s upbringing, a man and a woman cannot satisfy the obligation to separate, they «take on themselves the duty to live in complete continence, that is, by abstinence from the acts proper to married couples.» …