På nettsiden til Den katolske Kirke i Sverige ble det for noen få dager siden lagt ut en artikkel skrevet av F. Ingvar Fogelqvist, der han ganske rolig og positivt forklarer den gamle messen. Det er fint å se at man på biskpedømmets egen nettside ikke er opptatt av kontroversene som mange steder omgir denne messen. Les selv hva han skriver:
Varför kom den äldre mässan tillbaka?
Påven Benedikt XVI gjorde en uppmärksammad markering då han i juli 2007 gav obegränsat tillstånd till att den äldre mässan (ibland kallad den traditionella latinska mässan eller den tridentinska mässan) hädanefter får firas. Den mässbok som då används är 1962 års missale som utgavs av Salige Johannes XXIII. Inte bara mässan utan alla sakramenten, och även den gamla tidegärden, är fria att användas.
I flera av stiftets församlingar (Göteborg, Lund och Stockholm) firas den äldre mässan regelbundet, delvis även på söndagar. Mässtider finns tillgängliga genom stiftets hemsida. Biskop Anders Arborelius har på olika sätt aktivt uppmuntrat firandet av dessa mässor.
Varför har då den gamla latinska mässan återkommit? Ett skäl som påven anger är att den mässan aldrig varit avskaffad, och därför alltid, i princip, varit tillåten. För påven står det klart att den gamla mässan är en av Kyrkans stora skatter som därför bör bevaras. Det har också visat sig att det funnits troende som förblivit starkt fästa vid den gamla formen av den romerska mässan. Dessutom har unga människor upptäckt dess attraktionskraft. Det är för att tillmötesgå dem som Mässan gjorts vitt tillgänglig. Påvens syfte med detta har också varit att åstadkomma försoning med en del troende, där ibland S:t Pius X:s prästsällskap, som för sitt gudstjänstfirande sökt sig utanför kyrkans officiella gränser.
Vad kan den äldre mässan ha för specifika bidrag att ge? En faktor som kan påpekas är symboliken, som spelar en stor roll i den Mässan (till exempel, epistel- och evangeliesidan). En annan faktor är känslan för det sakrala, vördnaden inför den Helige (till exempel, prästens många knäfall och bugningar). Latinet ger särskild högtid åt firandet. Till de typiska inslagen i den äldre formen av mässa hör följande:
• Kommunionen tas emot på tungan. Som uttryck för vördnad berör inte de troende Sakramentet med handen.
• De troende knäfaller vid den heliga kommunionen, vanligtvis vid kommunionbänken. I Väst har detta varit den traditionella gesten för djup vördnad.
• Endast manliga ministranter är tillåtna. Det har även tidigare i kyrkans historia alltid varit regel.
• Kommunionutdelare används inte. I den äldre formen är utdelandet av den heliga kommunionen begränsat till prästen, eller i undantagsfall till diakoner.
I katolska församlingar har det blivit vanligt med kommunion stående, kommunion i handen, kommunionutdelare och kvinnliga ministranter, men inte heller i den nya, ordinarie mässriten är de bruken något krav.
Det skall också sägas att den äldre mässan är mer krävande för den som deltar än den nya. Delar av mässan är tyst, då prästen säger mässans böner med låg röst. De troende måste koncentrera sig på de liturgiska handlingar som äger rum och be mässans böner i hjärtas tystnad.
Om såväl den gamla som den nya mässan gäller att de troendes aktiva deltagande framför allt är ett inre deltagande. Jesu moder Maria vid korset gjorde inga yttre gester, inte heller sade hon något som kunde uppfattas. Men hennes deltagande i Kristi offer var ändå mer intensivt än någon annans. Det är det slaget av deltagande, där vi förenas med altarets skeende, som vi framför allt måste sträva efter, när vi firar den heliga mässan.
Stockholm den 16 januari 2009
F. Ingvar Fogelqvist
F. Ingvar Fogelqvist skriver alltid nøkternt og rett på sak. Offeraspektet i den tridentinske messen reflekterer den katolske Kirkes tro, og vil derfor alltid være like aktuell. Protestantene kan ikke diktere hva den katolske Kirke skal mene. De prester som tror at den gamle messen dreier seg om politkk, kan ikke ha forstått presterollen, og det merkelig at dette kom frem som et argument i den opphetede diskusjonen om SSPX.
Vi må nå avslutte diskusjonen om dissenterbiskopen fra SSPX, og jeg vil nevne at den eneste person i Norge med slike meninger, blev kjeppjaget ut av SSPX for mere enn 20 år siden. Han har senere fått et anstrengt forhold også til sedevakantistene. Dette bør være nevnt, også for våre protestantiske venner, slik at de forstår at i Norge er det kjemisk fritt for disse ekstreme holdningene.